Vaddå börjar bli dags?!

Häromdagen hörde jag på radio att Prinsessan Madeleine inte ska gifta sig i år och att det KANSKE beror på att det håller på att ta slut mellan henne och hennes pojkvän. Radioprataren fortsatte då att skapa en lista åt potentiella nya pojkvänner åt prinsessan, med förklaring ”Hon är ju faktiskt 27 år, det börjar liksom bli dags nu…”. Vet faktiskt inte varför jag reagerade som jag gjorde, men vaddå börjar bli dags nu?! Hallå! Själv blir jag 27 i år och är fortfarande singel. Borde jag känna press och stress att hitta den ”rätta”, stadga mig och skaffa barn?! Självklart vill även jag hitta någon att dela min vardag med – jag vill inte sluta ensam, men jag har inte känt att jag på något vis måste skynda mig… Vaddå finns det ett bäst före datum på kärlek?

Tyvärr är detta något som har mött mig flera gånger det sista året… På alla, ALLA, arbetsintervjuer jag varit har jag möts av frågan: Hur kommer det sig att du är singel? Träffar du någon? Jag vet att en arbetsgivares ”vinstlott” när det kommer till att anställa kvinnor (skiljer sig nog inte särskilt mycket mot vad som skulle önskas av man): du ska MINST ha en Masterexamen; du ska helst ha 3år+ arbetserfarenhet, Du ska vara gift, ha 2 barn, villa, Volvo; du ska ha rest och sett dig omkring och Du ska ha fyllt 25, men helst inte vara över 30! Visst, jag håller med – det låter TOPPEN!!! MEN, HALLÅ!?!?! HUR?!?! Själv har jag en Masterexamen, jag är 27och jag har rest runt, jag är pålitlig, stresstålig, tålmodig har hög arbetsmoral och är väldigt social, etc. Borde inte det räcka ganska långt?!

Vad händer om jag aldrig hittar den rätta, eller bestämmer mig för att jag inte vill ha barn?! Kommer det hindra mig från att få jobben jag är värd, hela livet då?
Som sagt har mött denna situationen MÅNGA gånger nu: på bröllop, jobbet, kompisar som frågar (tjatar)….Snälla sluta pressa! Det räcker väl att man går omkring och ”våndas” över sina egna tankar/mål/drömmar/hopp…GIVE US A BREAK!