Vi är uppfostrade till självständiga, starka individer Vi har sen barns ben fått höra att vi kan bli vad vi vill. Vi har fått valmöjligheterna att själva välja det mest i våra liv. Men vart fan har det lett oss??
Jag är idag arbetslös akademiker, snart närmare 30 än 20 och nyligen tillbakaflyttade till mina föräldrar. Och jag är inte ensam om att vara i denna situationen, jag har många runt migsom spenderat många långa år inom akademins väggar, med en förhoppning om att 'lyckas', om att bli den vi vill. Men varför har vi inte nåt dit?? Är det för att vi har för stort kontrollbehov? Att vi sen vi var små har försökt att planera våra liv, att göra rätt val som enligt systemet borde fullgöra oss till den ideal vuxna som vi har målat upp för oss??
Visst är det bra att vi uppfostrar starka individer i vårt individ baserad samhälle, men vad ger dett för samhälle, egentligen? Alla kan inte bli doktorer och designer, vi måste ha rörmockare och frisörer med, men hur många sätter upp det som mål? Samhällets tryck säger att vi ska göra karriär, bli nått, bli någon? Men vad leder detta till, att vi är ett av världens länder med flest en persons boenden, att vi inte ar tid för våra äldre så de hamnar på hem, att vi aldrig får känna oss lyckade?
Jag känner mig inte lyckad enligt samhällets normer, men borde få göra det, borde få vara ycklig för den jag är, men är inte så lätt med all denna jävla press hela tiden so pumpas in i mig oavset jag vill det elle inte!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar