Prestationsprinsessornas revansch ?!

I dagens DN kan vi läsa om Björklunds oro för jämställdheten i svenska skolan med titeln, Nu måste ni skärpa er killar.... Vad är det för en vinkel på denna fråga och snälla, välkommen till verkligheten!

Jag skulle inte önska min värsta fiende att behöva gå om tex högstadiet, jag kan idag se tillbaks på min egen tid, allt fokus på att passa in i tjejgänget, börja intressera sig för pojkar, vara snygg enligt alla andras normer, vara rädd för att gå genom korridorerna, vara rädd för att gå på toa, för ofta dyrkades dörren upp och helt plötsligt stod det ett gäng killar ur klassen där och skrattade åt en. Vara rädd för att inte vara tillräcklig, för hur ska man kunna fokusera på studier i er miljö som denna, där all energi går åt att överleva dagen? I arbetslivet talas det om arbetsmiljö, men har ni funderat på hur era barn har det i skolan varje dag? Jag fick tinnitus pga av att det inte var tyst en enda sekund under mina 3 år på högstadiet, men vart skulle jag kunna anmäla det, till vilket arbetsmiljöombud??

I DN artikeln ifrågasätts det hur vi ska få glidar pojkarna att sluta skolan med bättre resultat och vad detta beror på, då svarar var skolminister Jan Björklund:

Vad beror det på?

– Jag har ingen entydig förklaring, men tjejer mognar tidigare än pojkar. Kanske passar inte en pedagogik med mycket enskilda studier, grupparbeten och projekt för majoriteten av pojkarna. Jag skulle därför vilja se mer katederundervisning där läraren är mer närvarande i klassrummet.

Jaha nu ska vi omstrukturera skolan efter pojkars behov, är de så jag ska tolka detta Björklund? Räcker det inte med att vi idag bor i ett samhälle helt strukturerat efter att ha en penis? Jag är en av de flickorna som antagligen led av duktig-flicka-syndromet och har tagit mig genom hela skolsystemet ända till en master titel. Jag har lärt mig så mycket och är jätte tacksam för detta, dock är jag faktiskt lite bitter. Jag är lika arbetslös som de glidar killar som jag hade som klasskompisar i högstadiet, kanske ännu mera, för jag har inte påbörjat mitt yrkesaktiva liv ännu, de har antaligen endel av dem, inte som akademiker men som vanligt dödliga. Gjorde jag rätt val, egentligen??

Detta är vad jag kallar bitterfitte-syndromet, det är de duktiga flickorna som växte upp till arbetslösa akademiker kvinnor.